Förtroende och respekt

Jag måste säga att debatten kring arbetsmarknaden och främst dagens ökande arbetslöshet bland unga gör mig aningen irriterad. Tydligen är det ungdomars lathet, skolans tanke om att utbildning är mer än att vara arbetskraftsförberedande och tanken om ett rättvist samhälle som är problemet. Tydligen ska man inte som anställd ha de rättigheter arbetarrörelsen lyckats kämpa till sig, man är inte tillräckligt mycket värd. Om man vill förvänta sig att anställas, ska man tydligen vara beredd att fjäska, acceptera sämre villkor, sämre lön och en massa andra skitsaker. Arbetsgivare äger ju faktiskt sin verksamhet så att ställa krav på dem är alltså, enligt våra politiker, inte att tänka på. Det politikerna anser är rätta vägen att gå är att om hela samhället lägger fram röda mattan för privata näringslivet, att om man ger tillräckligt bra förmåner till företagare så kanske de kan vara lite snällare när de anställer. Det är alltså tydligen inte rätt att anse att samhället ska präglas av ömsesidig respekt som gäller alla, inte bara arbetstagare. Arbetstagare ska finna sig i sin underordnade roll i samhället och visa respekt för systemet som förtrycker deras rättvisa, medan företagen inte behöver visa någon som helst respekt för sina anställda.

Grunden till dessa tankarna anser jag är att företag idag inte kan expandera på samma sätt som de gjorde t.ex. under efterkrigstiden. Förr kunde företag öka sin verksamhets omfattning, utan att det fick känbara negativa effekter för allmänheten. Det expansionsmöjligheterna finns inte idag, utan idag föröker man expandera på andra områden som produkters livcykel, miljöbelastning mm. samt som sagt på arbetsmarknaden. Och sättet man expanderar på arbetsmarknaden är att man vill att färre anställda ska utföra mer arbete på kortare tid och för lägre lön. Och detta ska vi tydligen acceptera och se som något helt naturligt. Konstigt…

Återigen visar det sig hur ologiskt det är med att näringlivet styrs av privata aktörer och endast med ägarnas vinstintresse i fokus. Det är varken ett rättvist, hållbart, effektivt eller ens positivt på något sätt. Samhället blir inte på något sätt bättre för att ägarna av GM tjänar mer pengar, snarare tvärt om. Det som gör att samhället blir bättre är att människor gör saker som har värde. Om någon odlar gödor så vi kan äta har det värde, att låta männsikor utvecklas till kritiskt tänkande individer har värde, att utveckla och tillverka sätt att utvinna förnyelsebar energi har värde osv. Att låta Volvo bestämma hur männsikor ska transportera sig själva, och hur dessa transporter ska drivas är däremot inte av värde. Och när man inser det inser man samtidigt hur korkat det är att inte planera näringlivet efter vad folket anser har värde för samhället, och med det menat alla i samhället, inte bara de priviligierade få. Det är dessutom fruktansvärt resursslösande att t.ex.  låta i stort sett en halv generation gå utan arbete, bara för att man vill ha förmåga att pressa löner på arbetsmarknadet. Och det är dessutom tecken på en bristande respetkt för människors rätt till ett värdigt liv.

Ett annat argument som också dyker upp i debatten, inte minst nu i kristider, är att vi måste ha förtroende för våra banker och företag. Enligt de som påstår detta ska den ekonomiska kris vi befinner sig till och med bero på bristande förtroende för näringlivet, och detta måste återuppbyggas. Min mening är att detta resonemang saknar grund, och de som förestpråkar det borde gå hem och läsa på lite om vad en förtroenderelation innebär och hur den byggs upp. Att påstå att man ska ha förtroende för att en institution som enbart bryr sig om sina egna intressen även ska vara bra för en själv är inte logiskt. Och att påstå att man ska ha förtroende för en institution som ser ens anställning som förhandlignsvara, som inte ser något värde i ens livssituation, som inte värderar ens åsikter, är heller inte logiskt. Förtroende byggs upp genom ömsesidighet, respekt, delaktighet, välvilja osv. inte genom att säga ”gör som jag vill eller lev på gatan”. Så ska vi någonsin kunna ha förtroende som en del av samhället måste hela systemet som samhället är uppbyggt kring.

Marknadsfundamentalism

Ja, jag vet att jag redan skrivit om det här. Men det får ni helt enkelt leva med. För jag tycker att det är väldigt konstigt att man idag har en så fundamental inställning till marknaden. Säger man att man inte är för en marknadsekonomi så kommer man att utmålas som någon form av diktaturförespråkare eller något annat av ondo. Men när jag funderar lite på vad marknadssamhället har givit oss är jag helt oförmögen att förstå varför bilden av det är så överväldigande positivt. För vad är det egentligen som marknaden medför?

Om vi t.ex. skulle se lite på vad många ser som svenska företag. Under den ekonomiska krisen har man hört många röster som sagt att man tycker att staten ska gå in och stödja svenska klenoder som Volvo och andra företag, som har en historia av kvalitet, säkerhetstänkande osv. Och då skulle jag vilja fråga, hur svenskt är Volvo egentigen och hur mycket det står för just saker som just kvalitet och dylikt. Volvo såväl som alla andra ”svenska” företag kan knappast ses som svenska längre, och jag tycker de klart och tydligt visat att man inte hyser någon som helst sympati för sina anställda i och med att man föredrar att ge aktieutdelningar för miljardbelopp samtidigt som man varslar tusentals. Och hade de haft säkerhet som ett mål för sina produkter hade de inte gjort bilar som gick en bra bit över 200 km/h, och kvaliteten kommer aldrig vara större än vad imagen av företaget kräver eftersom kvalitet står i direkt strid med vinst osv osv. Fortsätter man i det resonemanget kommer man förr eller senare fram till att den enda mål ett företag har är att generera vinst till ägarna, alltså knappast något som kan ses som positivt ur ett helhetsperspektiv och knappast något jag skulle se något värde i att bevara. Huruvida en verksamhet ska ses som positiv eller negativ för samhället beror på helt andra saker än hur mycket pengar den genererar.

Härefter skulle vi ju kunna analysera hur företag ser på produkter och produktutvekling samt kunskapen och informationen bakom dem. Jag läste för ett tag sen en mycket intressant artikel som belyste skillnaden mellan fri programvara och stängd programvara som Windows. Författaren menade att fri programvara bygger på tanken att kunskap ska vara fri och tillgång till information ska vara självklar. Att ge någon kunskap om något så att denne kan ta del av den och förbättra den innebär att saker blir bättre för alla. Stängd programvara bygger däremot på tanken att om man inhägnar kunskap och information genom ägande så kan man göra vinst på den. ”Utopin” för ett programvara av den principen är att den ska till sin uppbyggnad vara så komplicerad så att bara utvecklarna förstår den men till så pass enkel att använda att alla kan använda den, på så vis kan man kontrollera allti ifrån hur den utvecklas till hur den används.

Detta resonemang anser jag även går att tillämpa på andra delar av närinslivet. Och om man t.ex. kollar på bilindustrin så har ju de lyckats med det sistnämnda. Bilar idag är så komplicerade att man inte kan göra mer själv än att byra lite vätskor och byta däck. Även om de som skulle kunna plocka ner en gammal Amazon i delar och sätta ihop den igen skulle inte kunna någonting med en ny bil om den skulle gå sönder. Ändå är de så lätta att använda att i stort sett vem som helst kan göra det. Man har alltså lyckats hägna in kunskapen och förmågan om hur bilar repareras. Och om vi kollar på läkemedelsindustrin så skulle den ju förmodligen utan större svårighet starkt kunna motverka en mängd sjukdomar, främst i de fattiga delarna av världen. Men eftersom man i vinstsyfte inte vill göra utbudet för stort och inte vill sprida kunskapen man har om läkemedel, utan skyddar sin äganderätt så låter man inte kunskapen användas till fullo. Och då skulle jag vilja fråga; Är det verkligen logiskt att det är såhär? Eller skulle det vara bättre om samhället inte drevs av privata vinstintressen utan att man istället försökte göra det bästa av det man hade. Om vi inte hade ett system som gick ut på konkurrens, utan samarbete skulle det ju inte finnas någon vinning i att undanhålla kunskap, att försöka kontrollera marknaden, att tillverka produkter med låg livscykel osv. osv. Jag vet i alla fall vad jag skulle föredra.

Hur har de mage?

Vi måste också tjäna pengar på vårat arbete! Det verkar i stort sett vara det enda argumentet de såkallade ”drabbade av fildelningen” verkar ha. Jag har nu till och med hört författare till vetenskaplig kurslitteratur stå och säga att de inte tjänar ett öre på böcker de skrivit om de finns på nätet. Hur fan har de mage att säga så? Menar de att alla de forskningsanslag de inkasserat inte räknas eller? Hyckleri kallas det.

Självklart ska folk tjäna pengar på sitt arbete. Men vad de såkallade kulturarbetarna måste förstå att inkomst genom äganderätt inte har något med arbete att göra över huvud taget. Inkomst genom ägande är endast att inneha förmågan att tjäna pengar genom att sitta på röven efter att man har arbetat. För inte jobbar Elvis fortfarande, inte arbetar Peter Jackson fortfarande med ringen-filmerna. Inte ens artisten som släppte sitt album förra veckan jobbar längre, ändå ska de ha betalt för sitt arbete. Är det alltså fel att ha ett system där även artister får lön baserad på sitt arbete, att ha ett system där artister får betalt för att göra och spela musik och inte för att äga den? Jag förstår faktiskt inte varför detta skulle vara fel på något sätt. Musiker, filmmakare, författare och andra kulturarbetare får jobba med det de tycker om, hela tiden, de får utlopp för sin kreativitet och de får en chans skriva in sitt namn i historien. Vilket annat jobb kan erbjuda det? Hur kan man då tycka att det är fel om man inte blir ekonomiskt oberoende på kuppen?

Dessutom är det ju väldigt ofta inte ens artisterna som är de egentliga ägarna, utan det är skivbolaget de har kontrakt med som drar in storkovan på föräljningen varav en viss del går till artisten. Dessa ägare har inget att göra med kreativitet och de arbetar definitivt inte för sin inkomst. Det enda de gör är att tillhandahålla inspelningsmöjligheter till artister, inta ägarrollen för musiken som produceras för att sedan tjäna pengar på den genom försäljningen. Är  det verkligen realistiskt att tro att enda sättet att tillhandahålla inspelninsmöjligheter är genom privata, vinstdrivande aktörer? Och är det verkligen värt att självklara rättigheter som intigritet, demokrati, rättssäkerhet osv. kränks på grund av den marknadsfundamentala övertygelsen? Det är två frågor jag vill att alla som läser den här bloggen frågar sig.

Och om man kommit fram till nekande svar på de frågorna skulle det enligt mig vara en bra ide att applicera det resonemanget på övriga delar av näringslivet också.

Pajretbäj

Nej, jag ska inte skriva massa här. Det finns säkert många andra som mycket bättre än mig kan beskriva besvikelsen över att vi nu bevisligen inte har någon som helst rättsäkerhet kvar i vårt land.

Men jag vill bara ställa frågan. Hur mycket mer ska äganderätten och dess regelverk få skada samhället innan folk börjar ifrågasätta den? Att tekniker, produkter, kunskap och information inte ska få användas till fullo bara för att någon anser sig ha rätt att tjäna pengar på den är enligt mig helt absurt. Att lagstadga mot teknikutveckling och teknikanvändning som inte ligger i rättighetsinnehavarnas intresse kan knappast ses som något annat än sjukt. Och det är precis lika sjukt vare sig det gäller fallet piratebay eller när det gäller läkemedelsföretag motsätter sig produktion och distribution av läkemedel i fattiga delar av världen när det inte ligger i linje med deras vinstintresse.

Inkomst genom arbete, inte genom ägande!

Skolan

Idag känns det närmast tabubelaggt att anse att det är fel att ha låta friskolor agera vid sidan om allmäna skolan och om man kritiserar friskolor så poängterar de alltid hur mycket bättre reslutat de gör än den allmäna skolan. Och ja, det är ju ganska självklart att de når bättre resultat. Om man själv kan välja hur många elever man ska ha och vilka elever som får gå i skolan har man ju kapat bort några av de största svårigheterna som den allmäna skolan måste hantera.

Som ni förmodligen vet står det i skollagen att alla barn och ungdomar skall ha rätt till utbildning i det offentliga skolväsendet. Detta omfattar dock inte friskolor. Och om friskolor tillåts välja och vraka och enbart ta in de elever som de vill ha innebär det att allmäna skolan ställs inför ytterligare svårigheter. Dels kommer det t.ex. bli väldigt svårt att planera eftersom att elevunderlaget i framtida årskurser kommer vara väldigt svårförutsägbart. Dels kommer de elever som får gå i den allmäna skolan vara sådana som friskolorna av olika anledningar redan ratat, alltså elever som många gånger är i behov av mer stöd i undervisningen och alltså inte inte är önskvärda i den vinstgenererande organisation som en friskola är. Men eftersom att den allmäna skolan utsätts för friskolonas påfrestningar kommer denna hjälp många gånger och i ökande utsträckning inte att kunna ges. Risken är alltså att den allmäna skolan kommer att fungera som en slasktratt dit friskolorna förkastar de elever de inte vill ha, och allmäna skolan kommer vara helt utan förmåga att hjälpa dessa elever i tillräcklig utsträckning. En sådan syn på elever tycker jag är skrämmande.

Utöver detta omfattas inte friskolor av offentlighetsprincipen. Man har alltså inte den insyn i friskolor som man har i den allmäna skolan, och friskolorna kan följaktiligen inte granskas på samma sätt som den allmäna skolan. Om man värderar faktumet att en allmänheten bör ha insyn i en institution som är till för att utbilda barn och ungdomar borde man därmed ställa sig frågande till om friskolor verkligen kan ses positivt på. Som jag ser det finns det en väldigt bra anledning till varför allmäna skolan gjordes allenarådande, allmän och obligatorisk vid 1962 års grudskolereform, men att denna anledning glömts bort under tidens gång. Anser man att en öppen och likvärdig utbildning är en rättighet för svenska barn och ungdomar kan man inte samtidigt tycka det är okej att friskolor får bedriva utbildning.

Beteendepsykologi?

Nu är kanske inte utveckligspsykologi är något jag besitter djupare kunskap om, men jag kan inte undå att lägga märke till hur den beteendepsykologiska motivationsteorin är så utbredd i dagens samhälle. Och jag kan inte riktigt förstå varför. Det pratas hit och dit om hur man med morot och piska ska lösa allehanda problem. I skolan vill Björklund införa vad han ser som diciplin och höja prestationerna mycket genom att belöna bra saker och bestraffa dåliga. Och i nyheterna kan vi höra om hur bonusar ska fungera som morötter åt de högt uppsatta inom näringslivet så att de ska ta bra beslut medan regeringen anser att folk med det dåliga omdömet att bli varslade eller arbetslösa på andra sätt ska bli utsatta för piskan i form av utarmad a-kassa och försämrad välfärd mm.

Så vitt min erfarenhet sträcker sig är det bara försvaret som har en annan pedagogisk inriktning. Där använder man sig stället humaistiska teorier, alltså teorier som betonar saker som personligt ansvar och behov och att motivation sker utifrån sådana aspekter, inte efter de stimuli man utsätts för. Då kan man ju fråga sig; om nu försvaret, som ju knappast står för den enklaste uppgiften gällande att motivera människor, anser att humanistiska teorier är bättre än beteendepsykologiska, borde inte detta även gälla övriga delar av samhället? Säga vad man vill om försvaret men som jag förstått det är pedagogik i alla fall något de har koll på, eller i alla fall hade. Och jag tror att övriga samhället kan ta lärdom av försvarets kunksaper.

Men då kommer vi väl tillbaks till Högerpolitikens egentliga tanke. Jag tror knappast det är med utvecklingspsykologisk motivation i baktanken som Reinfeldt & Co försämrar tillvaron för de arbetslösa och förespråkar hög rörlig ersättning för de redan högavlönade. Och det betyder att vi som inte delar deras samhällsuppfattning måste se igenom deras argument. Det finns ingen poäng med att driva samhället efter beteendepsykologiska principer i tron om att motivationen att göra något konstruktivt skulle utebli om dessa stimuli inte fanns. Man kan faktiskt hitta motivation på andra sätt än genom att tvingas stå inför valet att jobba eller att leva på gatan.

En nedåtgående trend

Trots att de inte är i regeringmakt under kristider, trots att förhållandena blivit sämre och sämre för arbetstagare under de senaste åren och  trots att krafterna bakom den så uppmärksammade, och av väldigt många hatade jakten på fildelare representeras av motståndarsidan så har Socialdemokraterna ändå lyckats åstadkomma en massiv minskning i oppinionssiffrorna. Och vad skyller de på? De skyller så klart på varandra. Många skyller på Mona, Mona skyller på Wanja Lundby-Wedin och AMF-skandalen, och Wanja skyller på, ja, jag vet inte vad. Inte sig själv i alla fall, då skulle hon ju inte suttit kvar. Konstruktivt, mycket konstruktivt…

Jag tror att minskningen i väljarstödet ligger betydligt djupare än så. I mina ögon driver Socialdemokraterna knappast en enda fråga som är i linje med deras ideologi. Som så många uppmärksammat innan mig är det väldigt lite som skiljer partierna idag, även över blockgränsen.

Hur kan de vara så maktkåta att de inte uppmärksammar alla väljarkommentarer som säger att både facket och socialdemokratin har svikit hela arbetarrörelsens sak? Isället för att skylla på varandra skulle de ju kunna ta tag i problemet, behandla väljarna som de intelligenta människor de förmodligen är, ta ställning i dagens viktiga frågor och förmedla dessa ställningstaganden på rätt sätt. Om vi nu ska återknyta till fildelningdebatten. Vore det inte förtroendeingivande om Socialdemokratiska arbetarpartiet kunde komma med ett klart budskap om de anser att samhället ska stödja privata aktörers äganderätt over informations- och kunskapsflödet eller om man ska betrakta kunskap och information som en rättighet? Och vore det inte förtroendeingivande om man kunde gå ut med budskapet att den personliga intigriteten är betydligt viktigare än multinationella företags strävan efter vinst? Nu är jag självklart inte någon lärd person om politisk PR osv. men jag tror ju att väljarstödet skulle vara betydligt större om de kunde slutat vela och dumförklara människor och istället bemött deras åsikter med respekt. Och om man nu promt vill representera de privata kapitalägas och näringslivets intressen före folkets anser jag att man inte borde kalla sig socialdemokratiska längre.

Hållbarhet

Som jag varit inne på innan. Vad har hänt med alla tankar om ett hållbart samhälle? Det enda som för tillfället är på våra statsmäns läppar är finanskrisen. Räddningspaket hit och dit för att hålla kvar näringlivet i det skick det var för några år sedan. Jag har till och med hört att man vill lätta på utsläppsregleringarna för att skapa gynnsammare förhållanden för våra företag. Att skapa ett hållbart samhälle är enligt mig inget som ens är en fråga med flera svar. Så tillvida farhågorna om miljön inte är helt falska är det en nödvändighet att uppnå hållbarhet om vi ens ska kunna leva vidare på jorden. Och vad gör man, lättar på regleringar så att företagen kan gå tillbaks till sin tidigare omfattning och sedan växa mer.

Istället borde man ta tillfället i akt och reformera hela systemet för produktionen. För egentligen är företag i sin nuvarande form inte alls lämpade att arbeta hållbart, det är inte den uppgiften de är designade för. Ett företag ser på kostnaderna av olika saker som går in i produktionen som energi, råvaror, arbetskraft osv. och sedan på inkomsterna som kommer från försäljningen av det som kommer ut ur produktionen. Det är alltså enbart den ekonomiska vinstaspekten som beaktas. Andra effekter av produktionen, såsom de effekter som påverkar miljön, beaktas inte alls och det enda som får industrin att begränsa utsläpp och dylikt är regleringar. Även då är det endast en kostnadsfråga om det är billigare att brya mot utrläppsregleringarna eller inte.

Hade man haft ett system där hela samhället bestämde över produktionen skulle frågor om miljöpåverkan och andra frågor om industrin kunnat diskuteras mycket bättre. Men en planerad ekonomi hade man kunnat beakta alla effekter av produktionen och därefter värderat den. Ta t.ex. bilindustrin. Positiva effekter skulle kunna vara att det produceras transportmedel. Negativa effekter skulle kunna vara att det krävs en extremt energislukande stålindustri bakom produktionen, att bilanvändning kräver en enormt omfattande infrastruktur osv. osv. Genom att väga de positiva effekterna med de negativa skulle man kunna ta ställning till om man anser att bilen är ett bra transportmedel eller om vi skulle satsa på annat. Likadant skulle man kunna göra med alla delar av näringslivet. Enligt mig är det en självklarhet att en verksamhet borde bedömmas efter andra grunder än hur mycket pengar den genererar till sina ägare.

Snart får det väl vara nog…

8200 miljarder kronor! Så mycket ska satsas på att, så att säga, få ekonomin på fötter igen. Få ekonomin på fötter…

Vad är det med den rådande marknadsfundamentalsimen egentligen? Varför tror människor att om man runkar av den privata sektorn tillräckligt mycket så kommer alla problem att lösa sig. Vad är det man vill göra med alla pengar egentligen, och vad kommer de göra för skillnad? Om lösningen är att enbart pumpa in tillgångar, blir effekten ingen annan än att bilindustrin kommer fortsätta tillverka samma skit som innan, elektronikindustrin kommer göra samma sak osv. osv. Och under tiden kommer miljön gå åt helvete för att jakten på monetär stabilitet helt kommer att ta bort fokus för alla de andra värden för samhället som industrin har ett ansvar för, såsom miljö, rättvisa, välstånd osv.

Jag tycker varje människa bör fråga sig, vad är det den ekonomiska krisen innebär egentligen. Som jag ser det ser man det idag som allra viktigast att till varje pris rädda den etablerade ekonomiska ordningen, och vad effekterna blir för just miljö, rättvisa och rent av människors livssituation i allmänhet är något som man helt förbiser. Man värderar alltså ett påhittat organisatoriskt system för den industriella produktionen högre än människors faktiska livssituation. Det är det krisen innebär.

Även om näringslivet inte vill erkänna det, och även om det inte är så idag så har det näringslivet roll i samhället som går betydligt utöver att enbart generera vinst åt företagsägare. Då säger jag, är det inte dags att börja poängtera nödvändigheten att införa andra ingångsvärden i industrin än enbart vinstintresse. Varför anses det som fel att företag ska ansvara för sina anställda, att företag ska ha miljöpåverkan som ett ingångsvärde i produtionen och inte bara regleringar av utsläpp, att företag inte ska arbeta för att pressa ner löner så långt som möjligt osv. Menar man att ett privat, odemokratiskt, slutet system är bättre och mer önskvärt än ett demokratiskt, öppet och offentligt?

Jag tycker också det är dags att man inser vad pengar egentligen är, nämnligen enbart ett administrativt verktyg för att organisera samhällets resurser och alltså inget som står för ett eget värde. Det finns alltså ingen anledning att gå runt och tro att ett företag är bra för samhället, bara för att det genererar ekonomisk vinst. En verksamhets värde bör självklart värderas utefter vilket värde den har för samhället sett ifrån fler perspektiv än enbart ekonomiska. Om man anser att bilindustrin har negativa effekter på samhället, så kommer dessa effekter alltid vara lika negativa, oavsett hur mycket pengar bilindustrin genererar. På samma sätt kommer de positiva effekterna av skolan alltid vara lika positiva, oavsett hur mycket pengar den kostar. Det gäller alltså enlig mig att planlägga samhällets verksamheter så att både produktiva verksamheter såväl som verksamheter som lever på andra, som skolan, alla verkar för hela samhällets och inte enbart sitt egna väl.

Det är det här som skulle vara så fint med en fungerande planhushållning. Istället för att låta privata aktörer styra den produktiva delen av samhället och genom konsumtion hoppas att indirekt kunna påverka den skulle man ju hellre kunna låta folket direkt påverka produktionen . Att planhushålla handlar om att utifrån olika ingångsvärden planera hela samhällets verksamhet, att strukturera upp näringlivet efter de mål som folket bestämmer demokratiskt. Jag har väldigt svårt att förstå hur så många kan anse att det rådande systemet, där man i mina ögon knappast har några sätt att påverka produktionen alls, är att föredra framför en demokratiskt styrd planhushållning. Och skulle man arbeta för ett planekonomisk samhälle, och sluta runka av den privata sektorn, skulle den sk. ekonomiska krisen vara ett minne blott.

Solidaritet och ägande

Angående mitt förra inlägg. Något som har gnagt på mig lite under fildelningsdebatten är att skivbolag och rättighetsägare osv. så ofta spelar solidaritetskortet. Kanske inte rakt ut, men de poängterar ofta om inte alltid att det är fel att ifrågasätta deras eller artisternas inkomsträttigheter som ägare (jag betvilar förvisso att det är vänligt att artister själva står som ägare till musiken de skapar). Jag skulle väldigt gärna vilja se samma personer stå och försvara t.ex. varslade industriarbetares rätt till inkomst. Båda har ju fått en förminskad inkomst, där det i det senare fallet betytt en minskning ner till noll. Skillnaden mellan de båda är bara att de förra förvärvat sin inkomst genom ägande medan de senare förvärvat sin genom arbete. Inkomst baserad på ägande är alltså betydligt mer berättigat än inkomst baserad på arbete, och solidaritet ska endast visas dem som redan har pengar nog att skaffa sig äganderättigheter, om jag får ta mig friheten att tolka debatten. Är det någon mer än jag som stannar upp och frågar sig själv var logiken är i det där? Hur kan det vara rätt att de som fövärvar sin inkomst genom arbete snällt får tacka för sig och söka andra inkomstkällor när deras arbetsinsatts inte längre bedöms nödvändig medan de som förvärvar sin inkomst genom ägande bara kan säga ”jag har rättigheter till det här…” och förvänta sig att allt ska flyta på som vanligt?

Som ni kanske förstår tycker jag att äganderätten är aningen konstig. Genom att ha ett tillräckligt stort disponibelt kapital kan man köpa sig självklara inkomstkällor, som inte ens får ifrågasättas. Beviseligen kan man till och med genom ägande förvärva sig tillräckligt inflytande för att få olika lagar införda som ska garantera ens inkomstkällor, även när de är helt utdaterade. Och med tanke på hur många som äger saker finner jag det även förvånande att äganderätten har en så självklar plats i dagens samhälle. Jag skulle säga att väldigt få människor äger de materiella saker de förvaltar i sitt liv. Man äger inte bilen man kör, inte TV:n man kollar på, inte ens kläderna på kroppen. Vad fasen snackar han om nu undrar ni kanske? Jag menar inte att någon kan komma och skinna en in på bara kroppen bara för att man inte äger sakerna man förvaltar, jag menar bara att man bör poängtera skillnaden i det ägande som innebär att diktera vilkor för något och tillskansa sig en odiskutabel inkomst och det ägande som enligt mig enbart innebär att man förvaltar något, och som alltså bör kallas för just förvalta, inte äga.

Tanken slog mig för ett tag sen. För att ta ett exempel. Datorn jag sitter vid har jag köpt och betalat. Alltså borde jag väl äga den, eller? I så fall skulle det väl inte finnas några som helst invändningar mot att jag (om jag kunde) gjorde mig en kopia på datorn. Men det får jag inte. Från och med idag får jag får inte ens använda datorn till vad jag vill. Jag skulle alltså säga att jag inte äger utan snarare just förvaltar mitt datorexemplar under vissa regler. Och missförstå mig inte nu, jag har inga problem med att bara vara förvaltare. Men jag tror att om skillnaden poängterades mer skulle äganderätten inte allas åtnjuta samma självklara plats som den gör idag.